Tävlingen måste nog läggas ner.
Jag kommer iaf inte kunna fixa tabellen längre.

Orkar ingenting.
Har gråtit i flera timmar nu.
Hela mitt liv har vänts upp och ner på två dagar.

Fan. Fan. Fan.

Dethär blir kanske det sista inlägget här.
Någonsin.

Jag orkar verkligen inte mer.
Allt är pissigt.
Så jävla uselt.

Mamma har berättat att hon märkt att jag gått in på massa äs-bloggar.

Eftersom jag använt hennes dator...

Så hon har tydligen varit lite småosäker ett bra tag.

Men inte trott att jag haft någon ätstörning.

Hon märkte iaf att jag gick ner i vikt.

Och för ett tag sedan var vi på stan och hon skulle betala ett par jeans åt mig.

Jag sa att jag bestämt mig för ett par och gav dem till henne för att hon skulle betala.

Hon undrade om jag inte skulle testa dem.

Jag hade redan testat dem tidigare men de var för små, men jag tänkte att det skulle ge mig pepp liksom, att komma i jeansen.

Jag sa att jag inte orkade testa dem.

Hon tittade på storleken: "Men de ser ju jättesmå ut, och det är ju storlek 24, du har väl inga andra jeans i storlek 24?".

Jag sa att de passade.

Hon sa att hon vägrade betala dem om jag inte testade dem först, för att hon var säker på att de inte skulle passa.

Då sa jag att jag inte ville ha ett par jeans.

Det hade också fått henne att undra lite.

Och min kompis mamma hade tydligen berättat om detdär med middagen och att jag ville gå ner ett kilo.
Och hon märkte att jag inte åt hemma lika ofta, och mindra portioner.

Men hon hade tänkt att det bara var tillfälligt, att det skulle gå över.

Men att hon tydligen uppfattat fel.
Sen blev hon "besviken" över att jag ljuger för henne nu också.
Om hur lite det betyder för mig att gå ner i vikt.

Hon sa att hon säkerligen inte vet allting heller....

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag sa iaf att jag ville gå ner till 55 kilo. Eftersom de flesta av mina kompisar vägde det och att jag fick en liten chock när alla jeans inte passade efter att sommaren var över (lögner, lögner, lögner).

Och att jag började läsa bloggarna för att en av bloggarna är en tjejs i min skola (lögn) och att det står en del bra saker på dem också. Som typ massa roliga sätt att träna på och så. Så jag hade fastnat lite.

Och att jag märkte att jag tog allt lite för seriöst ett tag när jag började må lite dåligt över att jag åt massa godis så jag skippade middagen några gånger. Men att jag sedan märkte att jag blev för påverkad av bloggarna så jag slutade läsa dem.

Vi hade tänkt köpa en ny dator till mig i helgen men det blir inte av nu. Mamma säger att hon inte vill riskera att jag får ätstörningar. Och om jag märker att jag blir så påverkad av bloggarna så borde jag nog inte vara inne på datorn så mkt ett tag framöver.

Jag har en tillfällig dator nu som funkar lite halvbra (som jag skriver ifrån nu) men som kommer tas ifrån mig imorgon.

Mamma säger att hon vill att jag ska äta frukost varje morgon och middag hemma varje dag i en månad framåt iaf. Imorgon ska hon ringa en ätstörningsklinik för att höra lite hur man ska göra.

Så vi får se vilka "regler" jag kommer få....

Jag orkar verkligen inte.

Mina föräldrar tar allt så seriöst.

De vet att många i min umgängeskrets lider av ätstörningar så de tror att jag skulle må bra av att komma bort ett tag.

Så de funderar på att låta mig åka iväg till Kenya ett år...

Fattar inte hur det tänker.

Finns tydligen en svensk skola där och de tänker väl att jag kommer släppa allting då.

Är inte det lite väl överdrivet?

Nu ska jag gråta mig till söms.....

(Datan kommer tas ifrån mig vid fyra imorgon eftermiddag så jag hinner kanske läsa era kommentarer innan (kommer hem från skolan en kvart innan!)...
Orkar inte svara på alla kommentarer nu för jag måste sova men någon gång kanske.

De två senaste dagarna har verkligen vänt upp och ner på mitt liv.
Skit också.
Hoppas ni andra har det bättre och lyckos er som har ett eget liv och inte bor hemma..