Jag kanske blir tvungen att sluta med tävligen om ingen kan hjälpa till.
Sjuksystern pratade med mig i skolan igår och jag förklarade att jag varit sjuk.
Hon sa att jag var tvungen att väga mig på momangen men jag sa att jag hade lektion och var tvugen att gå men att jag kunde komma imorgon kanske.
Hon blev lite sur.

Jag orkade inte så jag gick hem efter det. Var nästan lite gråtfärdig, vet inte varför.
När jag kom hem gick jag till en kompis.
Ni som läst min blogg länge kanske kommer ihåg att jag var hemma hos en tjej en gång och jag sa att jag hade ätit så jag väntade på deras övervåning medan de åt. Sedan ringde jag hem och sa att jag åt där.
Kompisens mamma hörde det så vi snackade lite, jag sa att jag bara ville gå ner ett kilo för att jag hade gått upp jättemycket. Min kompis har haft ätstörningar så hon blev lite misstänksam.
Sen dess har vi inte pratat om det någonting.

Hursomhelst var jag hemma hos de idag igen och min kompis mamma sa: "Oj vad mager du blivit" till mig.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag sa typ tack lite nonchalant liksom. Eller som om jag inte riktigt lyssnade på vad hon sa..Och försökte börja prata om andra saker.

Då började mamman hålla på och säga massa jobbiga saker. Typ: du måste ha gått ner mer än ett kilo. Du försöker väl inte gå ner mer i vikt nu? Är du nöjd nu? Eller kommer du fortsätta?

Jag försökte prata bort det och sa: Nejmen jag gick ner ett kilo förut och sen har jag inte tänkt på det mer.. Jag har bara fortsatt som vanligt. Och jag kommer inte fortsätta gå ner i vikt, jag känner mig rätt nöjd som jag är.

Det var JÄTTEjobbigt. Kände mig jättefånig och pratade för fort och sa fel...

Jag gick därifrån så fort jag kunde och tänkte för mig själv att jag aldrig ska gå dit igen, aldrig.Synd, eftersom jag verkligen gillar min kompis. Men hon får fortsätta komma till mig istället...

På kvällen ringde det på min mobil och det var min kompis. De hade pratat om mig vid köksbordet och mamman hade frågat ut min kompis om hon tyckte att jag åt ordentligt i skolan, om hon visste hur mycket jag gått ner osv.
Min kompis sa att hon inte tänkte på det så mkt och men att hon skulle bli väldigt förvånad om jag hade ätstörningar och att jag väl åt normalt.

Jag förklarade för min kompis att jag inte har ätstörningar, verkligen inte, men att jag börjat träna lite mer och så men bara för att jag tycker det är skönt och att jag klart ser det som en bonus att gå ner i vikt men att jag verkligen inte bryr mig så mkt. Jag berättade att jag äter massa godsaker och sånt (överdrev en hel del men ville inte att hon skulle tro att jag har ätstörningar).

Min kompis sa att hennes mamma tänkte ringa min mamma bara för att hon ska börja vara uppmärksam. Så att jag visste.. Min kompis har försökt hindra henne men hon verkarde fast besluten vid att göra det. Mamman sa att om det nu är så att hon inte har ätstörningar gör det ju ingenting och om hon har det så får hon ju hjälp. det gäller ju att hjälpa henne så fort som möjligt.

Jag kände panik.

Mamma kom hem någon timme senare och då hade hon redan ringt henne. Så mamma satte mig ner vid köksbordet och vi pratade ganska länge. Jag berättade att den mamman bara är orolig för att hennes barn haft ätstörningar och att jag absolut inte har det och att jag tränat extra mycket på senare tiden men att jag gör det för att det är skönt.

Mamma kände sig osäker men sa att hon inte trodde att jag har det men att man aldrig kan vara säker. Att det nu för tiden är hur många som helst som har det och att det är nästan mer vanligt än ovanligt och att det inte behöver hänga ihop med speciellt dåligt självförtroende. Att det kan drabba vem som helst.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag gick och la mig sen iaf.

Idag i skolan hämtade skolsyster mig från mentorstiden.
Hon sa att hon hade sett att jag gick hem igår. Hon undrade varför jag sa att jag hade bråttom till lektionen och sen går direkt hem.

Jag sa att min kompis ringde och mådde jättedåligt så jag hade gått hem för att trösta henne.
Skolsystern tittade lite skumt på mig.

Sedan vägde hon mig och jag vägde 1.5 kg mindre än sist tror jag.
Hon sa att hon tyvärr skulle bli tvungen att ringa och prata med mina föräldrar.
Att hon måste det.

Jag gick iväg samtidigt som jag hörde hur hon slog in mammas nummer.

Och nu sitter jag här hemma.
Mamma har inte kommit hem än.
Vad fan ska jag göra då? Vad ska jag säga?

Eftersom jag inte vet någonting om någonting just nu så vet jag inte om jag kommer kunna ha kvar bloggen.
En bloggpaus kommer det förmodligen bli.

Fan.
Fan. Fan.

Jag funderar på att sova borta ikväll.
Att springa iväg till en kompis nu och bara vara där.
Skriva en lapp och inte svara när de ringer.

Men samtidigt vet jag att jag kommer bli tvungen att prata med de någon gång.
Och att jag bara mår dåligt av att vänta.

Att säga att jag tränar mer är bara lönlöst. Då får man ju muskler och muskler väger mer än fett.
Faaaaaaaaaaaaaaaaan säger jag bara.
Jag har panik.
Seriöst.
Fan.

Snälla hjälp mig någon och ta hand om tabellen.
Kram........ lyckos er som börjat jobba och flyttat hemifrån...