Åh. Denna bild är så fin. Åh vad jag egentligen skulle vilja ha det idealet. Ana-idealet.
Att ingenting duger. Man vill bara bli smalare.

Men jag funkar inte så.
Jag vill att mitt liv ska funka på andra plan också.
Jag vill ha bra betyg.
Jag vill orka vara snäll mot mina kompisar.

När jag var som tunnast orkade jag inte det.
Det enda jag fixerade mig vid var maten.
Att jag bara skulle bli smalare.

Ser jag bilder från den perioden blir jag avundsjuk.
Då vill jag tillbaka.

Men läser jag min dagbok från den perioden vill jag aldrig bli så.
Då minns jag hur jobbigt det var.
Mina kompisar är också mat-fixerade. Men de äter väldigt mycket, fast nyttigt.
Under den perioden valde jag att sluta umgås med mina kompisar när de skulle äta.
Och det var ofta.
Så ska det inte bli nu!
Men jag ska bli smal!'

52 kilo är så vackert.
49 är iof ännu vackrare.
46 är vackrast.
Det vägde jag förut.

Men det skulle aldrig funka nu..

Och iof hade jag inte växt klart då.
Var säkert 5 cm kortare än nu.